sandrew

tårarna rinner och det känns som om dom aldrig kommer sluta rinna, vill inte att de ska det. jag har svårt att andas genom tårarna och undviker så gott det går speglarna så jag inte ska behöva se mitt söndergråtna ansikte.
miljontals frågor snurrar runt i huvudet och jag får huvudvärk av all trängsel där inne. varför? ska det vara såhär svårt? vad har jag gjort för fel? är det mig det är fel på?

känns som om man väntar på att bli påkörd av en bil. är ofta beredd på att folk ska vända mig ryggen eller fälla någon onödig kommentar eller att en vän (vad är en vän?) inte ska fälla någon kommentar alls. och det känns normalt. det är blivit till en vana. en ond cirkel som inte kan brytas så lätt. är det mig det är fel på?


jag avskyr att gråta. spänningarna i huvudet och att man blir så torr. samtidigt älskar jag det. känslan av befrielsen att få gråta av sig saker man hållt inom sig för länge. att få gråta iväg all smärta.
vill sluta gråta. men ändå inte. vill inte låtsas att allting är normalt och inte kunna göra en förändring, eftersom folk ofta behöver se för att kunna förstå. smärtan. är det mig det är fel på?