butter
har typ världens dåligaste dag. känner att jag inte räcker till med nått. skolan, vänner, familj...
vill kunna prestera mer men jag orkar inte. det är ca tre veckor kvar i skolan och jag har nått varje dag. pressen tar död på mig och jag vet inte hur jag ska hantera den utan den trycker på utan att jag gör nått åt det eller alla skoljobb som är på hög. har inte ork att göra klart allt så bra som jag vill kunna.
känner mig mer eller mindre död inuti. har inte kännt ren glädje på så så länge att jag är på riktigt rädd för att inte kunna göra det alls nå mer. självklart är man lycklig vissa stunder men inte den sanna glädjen då man inte känner några bekymmer eller bara kan skratta tills tårarna kommer och man knappt kan andas av skrattattackerna. varför ska det vara så svårt att vara lycklig?
vill inte heller känna mig så beroende av kärlek och omtanke hela tiden. hela mitt liv har twistats under de senare åren. har inte kunnat komma någon nära pga bråk m.m och jag känner att jag inte kan lita på någon fullt ut. vilket i sin tur gör att jag skjuter ifrån mig de som betyder mest. då blir det en ytlig relation med sarkasm och ironi istället, för man vet inte hur man ska förhålla sig till varandra. jag klarar snart inte av det längre... saknar det som förut kändes äkta. vet dock inte vad som är det nu...
hoppas att elin ida och maddis kan muntra upp mig senare idag iallafall. vilket de oftast lyckas med.
shit vilket deprimerande inlägg det blev men... ja ja kanske kommer ett muntrare inlägg senare.
nu ska jag skriva en otroligt värd diktanalys, filmanalys samt plugga till prov imorgon. sen iväg och filma.
lyssna på denna, den är miljoner gånger bättre än orginalet:
vill kunna prestera mer men jag orkar inte. det är ca tre veckor kvar i skolan och jag har nått varje dag. pressen tar död på mig och jag vet inte hur jag ska hantera den utan den trycker på utan att jag gör nått åt det eller alla skoljobb som är på hög. har inte ork att göra klart allt så bra som jag vill kunna.
känner mig mer eller mindre död inuti. har inte kännt ren glädje på så så länge att jag är på riktigt rädd för att inte kunna göra det alls nå mer. självklart är man lycklig vissa stunder men inte den sanna glädjen då man inte känner några bekymmer eller bara kan skratta tills tårarna kommer och man knappt kan andas av skrattattackerna. varför ska det vara så svårt att vara lycklig?
vill inte heller känna mig så beroende av kärlek och omtanke hela tiden. hela mitt liv har twistats under de senare åren. har inte kunnat komma någon nära pga bråk m.m och jag känner att jag inte kan lita på någon fullt ut. vilket i sin tur gör att jag skjuter ifrån mig de som betyder mest. då blir det en ytlig relation med sarkasm och ironi istället, för man vet inte hur man ska förhålla sig till varandra. jag klarar snart inte av det längre... saknar det som förut kändes äkta. vet dock inte vad som är det nu...
hoppas att elin ida och maddis kan muntra upp mig senare idag iallafall. vilket de oftast lyckas med.
shit vilket deprimerande inlägg det blev men... ja ja kanske kommer ett muntrare inlägg senare.
nu ska jag skriva en otroligt värd diktanalys, filmanalys samt plugga till prov imorgon. sen iväg och filma.
lyssna på denna, den är miljoner gånger bättre än orginalet:
Kommentarer
Postat av: Jobe
Jag ska också skriva en deppig sak nu Sandra, så håll i dig: snyggingen ska byta jobb så han kommer inte komma lika ofta! KATASTROF!
Postat av: Johanna
Nu ska jag också skriva en deppig sak - snyggingen ska byta jobb så han kommer inte komma lika ofta! KATASTROF!
Postat av: Katta
<3<3<3<3<3<3<3<3<3
vad hade du innan som du inte har nu, som gjorde att du var lycklig fullt ut?
låter kanske dumt lr nått, men i gud finns glädje som aldrig dör.
"Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig."
Trackback
